Dagen började otroligt segt, hade inte alls lust att lämna värmen under täcket. Men jag släpade mig upp i alla fall eftersom att jag lovat att ta med Mille och Caspar (som jag senare försöker mörda men inte med flit) till ishallen. Kvalitetstid med syskonen + motion i form av skridskoåkning är ju bara positivt! Men för att åka skridskor krävs varm choklad. Synd bara att efter mitt försök att koka chokladen, så fanns mer av den på spisen än i grytan. I alla fall. Men en halvfull termos varmchoklad åkte vi iväg med buss ut till arenan. När vi stiger av tjatar jag om hur extremt viktigt det är att ingen glömmer något på bussen, för jag tänker minsan inte åka och hämta något kvarglömt. Detta resulterar naturligtvis i att jag glömmer mina skridskor på bussen. Efter lite kontakt med bussbolaget får jag tillbaks dom när bussen kommer till arenan.
Väl påsnörda och ute på isen går allt galant! Ja, det vill säga fram tills det var dags för chokladen. Syskonen hade choklad med sig hemmifrån som mamma gjort, så som tur är drabbade inte min lilla blunder dem. när jag skulle vrida av korken på min termos lyckades jag... gör något... så att halva korken (den med skruvmärkena) fastnade i termosen och saken man håller i när man skrivar fanns i min hand. chokladen var nu odrickbar, nej, oåtkommlig, och jag fick klara mig med vatten (eftersom att jag är allergisk mot mjölk kunde jag inte dricka mina syskons heller...).
På väg hemvägen insåg jag att jag lämnat min halsduk någonstans inne i ishallen... Men mina syskon (12 och 13) lyckades komma hem med allting.
Visstja! jag höll på att ha ihjäl min bror också... han hade jagt sig på isen och jag skulle dra upp honom, men gled frammåt och körde över hans arm! Men den sitter fortfarande kvar och så! :)
